Tyvärr är det så att många som lider av benskörhet (osteoporos) inte vet om att de har sjukdomen. Det visar sig nämligen att bara 17 procent av dem som har brutit benet till följd av benskörhet faktiskt får diagnosen ”benskörhet”. En konsekvens av det är att fler olyckor och benbrott skulle kunna undvikas om man hade mer kunskap och därmed kunde arbeta med förebyggande insatser.

På sätt och vis är benskörhet en dold folksjukdom som inte blir bättre eftersom sjukdomen inte kommer över natten. Istället smyger den sig på patienten. I Sverige förekommer det närmare 70 000 benbrott årligen vilket givetvis kostar samhället en hel del. Redan idag upptar benskörhetspatienter näst flest vårdplatser. När man samtidigt beaktar att ungefär 40 procent av allt kvinnor över 80 år lider av benskörhet inser man att siffrorna kommer dra iväg. Om 20 år kommer vi ha dubbelt så många 80-åringar som idag. Ett sätt att komma till bukt med detta vore att kartlägga och diagnosticera patienterna tidigare. I en artikel som publicerades i Dagens medicin nyligen berättade två fysioterapeuter att deras jobb går ut på att söka upp patienter som ligger i riskzonen och eventuellt lider av benskörhet tidigt. Lite som detektiver. Ibland hittar de patienterna via register som anger om en patient har råkat ut för ett benbrott. Andra kontaktar de eftersom de rent generellt ligger i riskgruppen. Sedan kontaktar de patienten via brev och erbjuder de dem information, undersökningar. Om så skulle vara fallet, att de lider av benskörhet så får de behandling innan nästa fraktur uppstår. Ungefär 90 procent av dem som får brev tar sedan kontakt.

I dagsläget finns de inte många personer som arbetar på det här sättet. Men jag tycker att det verkar vara ett mycket bra sätt att försöka fånga upp patienter och i förlängningen förebygga och undvika den smärta som benskörhet kan resultera i.