Är du anhörig?

Svårt att vara bekant

Det kan vara svårt att hantera om en familjemedlem, nära vän eller kollega drabbas av osteoporos och samtidigt kanske också drabbas av benbrott - särskilt om sjukdomen är mycket smärtfull och/eller invalidiserande.

Om det är fallet vill du säkert gärna hjälpa, men det kan vara svårt att veta på vilket sätt och hur mycket. Du är kanske också rädd för att säga eller göra något fel.

Goda råd till anhöriga

• Läs om osteoporos så kan du bättre hjälpa och förstå.

• Var medveten om att sjukdomen kan ändra vardagen på sikt - eller fort om det uppstår benbrott.

• Var medveten om att osteoporos inte bara drabbar fysiskt, den kan också drabba psykiskt (t.ex. brist på livsglädje).

• Ha några öppna och ärliga pratstunder med vederbörande, där du både lyssnar och frågar.

• Ge den hjälp vederbörande önskar, men pressa inte på.

• Åk med till läkaren/på sjukhuset så du kan följa med i behandlingen mm.

Generellt är det viktigt att alla involverade parter förstår sjukdomen benskörhet och har en god kännedom till behandlingen - och vad sjukdomen kan innebära med tanke på eventuella ändringar i vardagen.

Anhöriga med överblick

Det finns flera grader av osteoporos. Några patienter har sjukdomen i mild grad och kan fortsätta vardagen som vanligt, medan patienter med svår osteoporos och kanske ett eller flera brott i ryggen är invalidiserade i större grad.

Människor som har en fysiskt och psykiskt belastande sjukdom som svår osteoporos med benbrott kan i några fall förlora sin överblick och handlingskraft.

Därför kan det finnas behov för en anhörig som tar aktiv del i behandlingsförloppet. Det vill säga en anhörig som har en grundläggande inblick i förloppet och kontakt med de relevanta behandlarna. För att du ska kunna inta denna roll kräver det dock att den sjuke ger behandlarna tillåtelse att ge dig upplysningar om sjukdomsförloppet och behandlingen.

Kanske kommer vederbörande också vara glad för att du hjälper med att minnas avtal med läkare, fysioterapeut osv.

Samlivet

Det är viktigt att man håller fast vid de saker man fortfarande kan göra tillsammans, när den ena personen i ett parförhållande har fått benskörhet och eventuellt benbrott. Om din anhörige har benbrott och smärtor så försök inte att låta sjukdomen och allt det negativa dominera för mycket i vardagen. Fokusera i stället på allt det positiva.

Det kan t.ex. vara att ni tidigare har sprungit långa turer tillsammans - det är kanske inte längre möjligt. Däremot kan ni fortfarande gå turer tillsammans då och då.

Om din partner är så svårt drabbad av osteoporos att det ger smärtor eller fysiska begränsningar kan hon/han bli ledsen och frustrerad. Det kan också vara att du blir arg om du upplever att sjukdomen påverkar ert förhållande.

Ledsamhet hos din partner är normalt om sjukdomen påverkar hans/hennes vardag - även flera år efter diagnosen. Om du inte menar att det är tal om faktiskt depression visar du din förståelse bäst genom att bara acceptera ledsamheten och för övrigt uppföra dig som vanligt.

Det kan också vara frustrerande att din partner är återhållsam med fysisk kontakt pga. smärta. Men kom ihåg:

• Att din partner högst sannolikt också tycker det är svårt och frustrerande.

• Att din partner kanske behöver lite tid för sig själv - och därför håller lite avstånd.

• Försök att skilja rollen som vårdare och partner åt.

• Sätt dig in i vad osteoporos är och hur sjukdomen påverkar din partner.

• Fråga vad din partner behöver.

• Genom att lyssna och försöka förstå hur sjukdomen påverkar och vad din partner behöver så kan det göra ert förhållande ännu starkare.

Sexlivet

Det kan påverka sexlivet att ha kroniska smärtor. Läs mer under Samliv & kärlek