Frågor och svar

Hur tolkar man resultatet vid en DXA-mätning?

Endast T-score används. Ett genomsnittligt värde i ländkotorna, total hip eller femoral neck mindre än -2,5, är diagnostiskt för osteoporos. T-score mellan -1 och -2,5 anger osteopeni och används hos patienter med kortisonbehandling. Läs mer om tolkning av T-score

Var utförs DXA-mätningar?

En DXA-mätning mäter skelettets mineraltäthet och kan nu utföras på många ställen i hela landet. Man mäter vanligtvis tätheten i höftregionen och ländkotorna.

Vem ska undersökas med DXA-mätning?

• Patienter med riskfaktorer, där man önskar utreda för osteoporos.

• Patienter som sätts i behandling, där man önskar följa mineralinnehållet.

• Patienter med planerad behandling med kortison. Läs mer om riskfaktorer

Hur stort ska kalciumintaget vara hos gravida?

Ett kalciumintag på 900 mg är tilräckligt. Större intag är utan effekt. Det beror på att kalciumregleringen främst är hormonelt styrd under graviditeten. Läs mer om graviditet och amning

Vilka blodprover bör jag få tagna när jag blir undersökt för osteoporos?

När diagnosen osteoporos har blivit ställd, bör man screena för sekundära orsaker. Det är viktigast att utesluta malignitet (SR, ev. M-komponent), D-vitaminbrist (25-OH-D), hyperthyreos (TSH), primär hyperparathyroidism (kalcium och PTH) och hypogonadism (östradiol/testosteron). Läs mer i avsnittet om biokemiska indikatorer. 

Vilka sjukdomar kan förväxlas med osteoporos?

Många patienter remitteras till undersökning för osteoporos p.g.a smärta i ländryggen. Osteoporos ger inte smärtor i sig själv, smärtorna uppstår efter kompressioner eller frakturer. Den vanligaste differentialdiagnosen är spondylos (ev. röntgenundersökning). Om man har konstaterat låg BMD, bör man utreda för sekundära orsaker. Läs om sekundära orsaker.

Hur väljer jag behandling till patienter med osteoporos?

Behandlingen väljs utifrån sjukdommens svårighetsgrad.

1. Osteopeni (-2.5 < T-score < -1.0): Livsstilskorrektion samt försäkring om att patienten intar tillräckligt med kalk och D-vitamin. 

2. Osteoporos (T-score < -2.5): Antiresorptiv behandling bör övervägas, speciellt om patienten har flera riskfaktorer.

3. Svår osteoporos (T-score < -3.0 + två kotkompressioner): PTH-behandling (Teriparatid eller 1-84-PTH) bör övervägas.

Läs mer i översikten över medicinsk behandling.

Hur tacklar man biverkningarna vid bisfosfonat-behandling?

Vid peroral behandling är dyspepsi det vanligaste problemet. Om detta är ett stort problem, kan man byta till strontiumranelat eller SERM. Man kan också försöka med iv-bisfosfonat (Zoledronat). Det är ofta meningslöst att byta till en annan peroral bisfosfonat. Läs mer om byte av preparat i avsnittet om 2års-kontroll.

Hur tacklar man biverkningarna vid PTH-behandling?

De vanligaste problemen är illamående, yrsel eller skelettsmärtor. Biverkningarna är ofta övergående och är mycket sällan tillräcklig orsak att seponera behandlingen. Om patienten drabbas av hyperkalcemi, kan man avhjälpa detta genom att reducera intaget av kalcium och D-vitamin, eller genom att halvera dosen till injektion endast varannan dag.

Hur tacklar man biverkningarna vid Strontiumranelat-behandling?

De vanligaste problemen är gastrointestinala, oftast diarré. Problemen kan vara övergående. Om biverkningarna kvarstår, måste man överväga att byta till en annan antiresorptiv behandling.

Hur länge ska behandlingen pågå?

Antiresorptiv behandling ska ges i minst 3-5 år, oftast längre. PTH-behandling ges i 18 månader och efterföljs av antiresorptiv behandling. Läs mer i den medicinska behandlingsöversikten.

Kan behandlingarna kombineras?

Generellt är svaret nej. För antiresorptiv behandling gäller det att man endast får begränsad effekt genom att kombinera flera preparat. För PTH-behandling är det olämpligt att kombinera med antiresorptiva medel eftersom antiresorptiv behandling reducerar effekten av PTH.