Primär och sekundär osteoporos

När man har ställt diagnosen osteoporos, ska man överväga om det är frågan om primär, eller sekundär osteoporos orsakat av andra faktorer.

Primär osteoporos

Vid misstanke om osteoporos på grund av riskfaktorer, kan man ställa diagnosen på två sätt:

• Vid lågenergifraktur i ryggkota eller höft har patienten sannolikt osteoporos. 

• Vid T-score mindre än -2,5 mätt vid DXA-mätning, har patienten osteoporos.

Att utreda för sekundära orsaker till osteoporos är ett väldigt viktigt steg eftersom man kan behandla många sekundära orsaker så att mineralinnehållet ökar igen.

Sekundär osteoporos

Det finns en lång rad sjukdommar och tillstånd som är förknippade med en ökad risk för osteoporos. Utredning för sekundära orsaker til osteoporos omfattar bl.a blodprover. Läs mer om blodproverna här.

Om man inte hittar och behandlar den sekundära orsaken, finns risken för att mineralinnehållet försätter att sjunka.

Bland de vanligaste sekundära orsakerna till osteoporos nämns:

Malignitet

Vid malignitet ses ofta en samtidig minskning i skelettets mineralinnehåll. Detta sker inte bara vid skelettmetastaser, utan vid många maligna tillstånd där tumörerna aktiverar osteoklasterna vilket leder till ett fall i benmassan, vilket i sin tur leder till ökad risk för fraktur.

Hypogonadism

Hypogonadism ökar skelettets turn-over och därmed förlust av benmassa både hos män och kvinnor. Detta ses tydligt hos kvinnor i menopausen. Förr behandlade man osteoporos hos postmenopausala kvinnor med könshormoner. Nu för tiden använder man bara den typen av behandling i särskilda tillfällen eller vid tidig menopaus, eftersom långvarig behandling ökar risken för bröstcancer.

Hos män med hypogonadism ses också nedsatt benmassa. Man kan ersätta testosteron om produktionen är nedsatt, och om man gör det, ser man en ökning i benmassan igen. Behandlingen kan kompletteras med antiresoptiv terapi.

Svår osteoporos utan förklaring

I dessa tillfällen kan det vara indicerat att ta en benbiopsi. Biopsin utförs efter att man har dubbelmarkerat med tetracyklin för att få ett intryck av både benbildning och -resorption. Dessutom möjliggör det en samtidig kontroll av benmärgen för att försäkra sig om att den inte innehåller några främmande element.

Osteogenisis Imperfecta

Det finns  mildare varianter av Osteogenesis Imperfecta som först ger frakturer senare i livet. Om man misstänker detta, kan man utifrån collagenanalyser från en hudbiopsi avgöra om så är fallet.

Reumatoid artrit

Den inflammatoriska processen vid RA medför förlust av benmassa. Dessutom bidrar immobilisering och steroidbehandling till utveckling av osteoporos i den här patientgruppen.

KOL

Leder ofta till nedsatt fysisk aktivitetnivå, samt viktnedgång p.g.a nedsatt aptit och återkommande infektioner. Systemisk steroidbehandling bidrar också till minskning i benmassan. Inhalationssterioder i moderata doser har dock endast en marginellt negativ effekt på skelettet.

Tyreotoxikos

Medför ökad omsättning av benmassan och därför minskning i mineralinnehållet. Ändringen är dock delvis reveribel, vilket innebär att benmassan ökar igen när man har normaliserad den förhöjda ämnesomsättningen.

Primär hyperparathyreoidism

Kan medföra ökad förlust av kalk från skelettet vilket leder till osteoporos. Kalkförlusten är delvis reversibel efter operation.

Anorexia nervosa

Undermåligt kaloriintag och proteinbrist leder ofta till minskad eller helt upphörd östrogenproduktion.

Malabsorption

Leder ofta till viktnedgång och/eller felnäring. D-vitamin-brist som leder till försämrat upptag av kalcium ses ofta.

Organtransplantation

Användning av immunosuppressiva och kortikosteroider ökar förlusten i BMD, som ofta är relaterad till grundsjukdommen i sig själv, och immobilisationen som transplantationen innebär.

Kronisk njurinsufficiens

Leder bl.a. till ökad förlust av kalk, hämmad aktivering av D-vitamin och sekundär hyperprathyreoidism.